Jag kan äntligen träna igen med glädje

Jag har aldrig någonsin varit någon träningsmänniska. Jag avskyr att bli svettig eller kladdig. Jag hatade exempelvis raster i skolan när jag var yngre för att vi var tvungen att vara ute och leka (man härjade runt och blev ofta svettig). Jag gillade inte att göra chokladbollar då man blev kladdig om händerna (gillar det fortfarande inte) OSV. Att träna innebär att man blir svettig och enligt mig kladdig på kroppen!
 
Min bästa vän fick mig att börja träna för över 10 år sedan. Det var så galet roligt att träna med henne. Vi motiverade varann. Nä, hon motiverade mig! Vi tog långa promenader. Tränade på gym och simmade. I ärlighetens namn släpade hon med mig! Speciellt i början. Men efter ett tag gick jag ut och gick frivilligt. Det var skönt att ta de där en timmes promenaderna!
Vi bodde i en liten by i Hälsingland. Det fanns inte så mycket att göra där. Träning var lika mycket hobby som den gjorde nytta.
 
För att göra en lång historia kort……. Så hade jag jobbat en dag. Kommer hem till henne och hittar min bästa vän död hemma hos sig. Hon hade tagit livet av sig.
 
Efter det bestämde jag mig för två saker. Jag ska aldrig mera träna och jag ska aldrig mera ha en bästa vän.
Varje gång det handlade om motion, vad som helst så påminde det om henne (gör det fortfarande). Jag slutade att träna. Jag har gått upp i viktigt konstant efter det. Idag väger jag så mycket och är klassad som fet. Det värsta är också att allt sitter på magen så jag ser ut som att jag är gravid! Inte snyggt. Jämnfetma gör mig inget. Men när det sitter på ett ställe gillar jag det inte oavsett om det är mage, rumpa eller annat.
Dessutom har jag kondition värre än min mamma. Det är inte kul!
 

Under pandemin har jag haft tid att fundera plus att tristessen är total vid det här laget.
Min motivation till träning började med att jag tänkte om!
Det här är kul, det är inte ett straff att träna. Att träna kan vara den sista biten som behövs för mig efter över tio års sorg efter min vän. Den sista biten att släppa allt.
 
Jag började att titta på SVTs hemmagympa med Sofia och upptäckte att hon var grymt pedagogisk och lagom uppmuntrande. INTE FÖR UPPMUNTRANDE för då blir jag för provocerad. Utan det var lagom peppande och lagom långa pass.
Började med ett 20 min pass per dag 5 dagar i veckan och upptäckte till min förvåning att det var kul!
Nu tränar jag fortfarande ett pass per dag 5 dagar i veckan men lägger till även lite kondition genom promenader utomhus.
Mer än så gör jag inte. Men det räcker och jag märker redan att jag blivit piggare.
Att någon tjatar på en att man ska träna hjälper sällan.
Man måste komma på själv att vilja träna! Man måste också hitta knuten till varför man INTE vill träna.
I mitt fall visste jag varför. Det gällde bara att bearbeta och släppa. Gå vidare.
Efter tio år kan jag äntligen träna utan sorg. Pandemin har gjort att jag haft tid att tänka på väldigt många saker i mitt liv och bearbeta det.
Som det är nu räcker det här för mig. Vissa vill hårdträna och gå ner i vikt fort vilket jag absolut inte rekommenderar.
Jag vill hitta en livsstil jag kan använda mig av varje dag!
Jag menar 20 min träning klarar jag i mitt liv och jag blir så mycket piggare.
Jag har heller inte gett något nyårslöfte. Jag aktar mig väldigt noga för sånt. Utan min stil är: Gör det bara! Ett nyårslöfte som bryts är psykiskt nedbrytande. Det ger inte mig i alla fall något plus att det då känns som ett krav
 
Jag får väl ”tacka” pandemin att jag fick tiden att stanna upp! Tänka! Fundera vad jag vill med mitt liv och förändra det.
Det här med covid-19 och pandemin. Att inte ha något jobb är inte bara av ondo alltså. Inte för mig i alla fall. Välbehövlig väckarklocka att stanna upp mitt i livet och ta sig en funderare se sig om i backspegeln en gång för att sedan blicka framåt och gå vidare mot nya mål 🙂