Psykisk ohälsa del 2

Min resa på jorden börjar 2 oktober 1972 i Syd Korea Seuol. Ja det vet man inte exakt men det kan nog bara skilja någon dag hit eller dit på datumet. Jag är ett hittebarn enligt adoptionspapper. Jag vet inte någonting om min bakgrund mer än att jag bott på barnhem och fosterfamilj. När jag kom till Sverige var jag 6 månader och vägde ca 2500. Jag var otroligt undernärd. De första två åren låg jag på sjukhus mer eller mindre hela tiden. Det är en orsak till varför jag idag har så dåligt skelett (problem med tänder med mera).

Min pappa hette Göran och jobbade med transport. Min mamma heter Margareta och var på den tiden hemmafru. De bodde i ett hus ute på landet i Hälsingland. Det var vitmålat ett tvåvåningshus med stor tomt, skog och lada. Jag växte upp i en riktig sagoidyll. Min mamma och pappa bråkade aldrig. Jag älskade min pappa över allt annat. Kunde sitta i mammas knä och säga att jag tycker om dig mamma men jag tycker MYCKET MERA om pappa. Jag var pappas flicka. Det fanns mycket djur runtomkring mig. Vi hade katt. Grannen hade en häst som hette Putte som jag älskade. Vår släkting som bodde på gång avstånd hade ladugård med kor och kalvar. Jag växte upp med att hjälpa till i ladugården. Jag satt vid köksbordet hemma hos dem och lyssnade på när vuxna pratade. Älskade det. När det var slått fick jag hoppa i hö. Jag lekte men förstod senar att jag hjälpte till att packa löshöet. Jag hjälpte till med mjölkning och allt annat. Jag plockade smultron och trädde på strå och sent på kvällarna åkte jag med de vuxna och badade när de var klara vid åkern och allt annat. När det var vinter byggde jag snögrottor och snögubbar med morfar. Morfar berättar sagor för mig som han hittade på i huvudet. Han hade aldrig en sagobok. Jag älskade att lyssna till honom. (Jag kan också alla de klassiska sagorna utan till). Det fanns många släktingar och alla älskade de mig och ville bara mig väl bara inte flickebarnet grät var allt ok. Jag var ett ensamt barn såvida att det inte fanns andra jämnåriga runtomkring mig. Men jag var aldrig ensam bokstavligt talat.

Jag var mycket efterlängtad när jag kom hit och blev bortskämd av en stor släkt. Jag fick allt jag pekade på, allt. Jag hade sällan några regler. Mamma tyckte inte det var någon idé att ha regler för hade hon det så sade alltid någon gammal tant att ja men låt henne göra….. hon har roligt. En av mina första meningar jag lärde mig var ”på en gång” Allt skulle ske ”på en gång, helst nyss”. Jag fick också mycket pengar. Veckopeng som sig brukligt och sedan stack släktingar till mig någon 500 lapp här och där som var mycket pengar på den tiden. Jag kunde alltid få eller köpa saker direkt som jag ville ha. Hade jag inte egna pengar så tjatade jag på någon släkting så fick jag. Jag lärde mig tidigt att tjat lönade sig! Jag lärde mig aldrig att spara. Det behövde jag inte. Så växte jag upp fram tills jag var 6år. Fortsättning följer (imorgon från 6år till 15år.)

Text Camilla K.