Psykisk ohälsa del 9

ja men visst har det gått ett tag sedan sist. Jag var tvungen att stanna upp fundera över allt.
Började att drömma väldigt mycket också och det har också tagit sin tid att processa. Men nu så.
 
Ja vi var ju framme vid vuxen ålder och att jag började träffa han som är far till vårt gemensamma barn. Det var en rolig tid. Trots att jag hade mycket skulder och han jobbade otroligt mycket på grund av det. Han bodde i Stockholm och jag i Hälsingland redan då ville jag flytta till Stockholm och blev högst bevsviken när pojkvännen ville flytta upp. Men upp till Hälsingland kom han. Han ville flytta ut på landet. Det ville inte jag. Dit där vi skulle flytta gick det inte någon buss på helger och det var 3 km till närmsta bussplats som bara gick på vardagar. När sambon jobbade mycket helger och sena kvällar blev jag väldigt ensam och deppig. Det var jobbigt. I Samma veva kom vår son. Han kom ganska på en gång i vårt förhållande. Jag ville så gärna ha barn. Jag hade läst alla de här romanerna om kvinnor som får barn hur fint det är. Vad mysigt det är. Då fanns inte bloggar och Vloggar på samma sätt som det gör idag. Jag levde i ett rosa skimmer vad det gäller att vara med barn och att ha barn.
 
Min förlossning blev inte alls som jag tänkte mig. Den var hemsk. Det var det hemskaste jag någonsin varit med om. Jag hade foglossning, mådde illa. svullnade upp så jag knappt kunde gå. Den sista månaden fick jag sitta i rullstol. Dessutom fick jag en depression. Hos barnmorskan frågade sjuksystern om jag hade några ärftliga sjukdomar. Då började jag påhittigt att fundera över vem jag var. Det var så jobbigt. Jag vet ju inte vem jag är. Jag har inget ursprung att titta tillbaka till. Jag var ett hittebarn. Det här förstod inte folk runtomkring mig heller. De tyckte att vara med barn är INGEN SJUKDOM. På sjukhuset var jag en pip och gnäll kärring helt enkelt. Det blev lite som vargen kommer. Tillslut lyssnade ingen på m ig. Samtidigt jobbade min sambo för att betala allt jag hade dragit på mig. Så jag var otroligt ensam.
Jag gick nog stackars grannarna på nerverna där tror jag ärligt. Jag kan förstå det i alla fall i efterhand!
 
När sonen väl kom till världen var det heller inte någon dans på rosor. Jag fick göra kejsarsnitt. Genom att jag hade gnällt mig igenom hela graviditeten var det INGEN som trodde på mig inte ens på sjukhuset när jag sa att jag inte kunde resa på mig efter förlossningen. Jag ville till och med ha tillbaka katetern. De trodde att jag var lat på sjukhuset!
Till slut visade det sig att jag hade fått massa blod i magen. Jag svimmade när jag skulle sätta mig. Det kunde jag nödvändigtvis inte lura mig till eller intala mig till. Fick äntligen Rönten och allt.
 
Jag hade också problem med snittet det gjorde ont i två år efteråt. Jag minns att jag fick åka och ta bedövningsprutor långt efteråt.
Så det här med att vara med barn var en hemsk upplevelse. Att föda barn var en ännu värre upplevelse. Det var inte alls som i böckerna. Det var ingen dans på rosor det där minsann!
Men min son var söt som få! Jag älskade honom från första stund. Alla som såg honom blev förstjust i barnet! Han var snäll också ett riktigt A barn som man sa förr i tiden. Han var aldrig sjuk, han åt bra. Han sov duktigt. Det fanns inget alls att klaga på vad det gäller sonen! Han var ett praktexemplar som bebis!
Men lycklig var jag inte ändå. Jag var djupt olycklig faktiskt! Jag började gå på massa utredningar hit och dit. Fick göra massa tester. Till slut visade det sig att jag har ett handikapp en lätt diagnos av Asberger.
Det var också jobbigt att få en diagnos som vuxen. Mera om det berättar jag i ett annat inlägg.